Mississippi kan vänta. Men det kan inte Lund.
Jag var inte bara gjord för dessa dagar, dom dimmiga dagarna. Jag vill ha trubbel nu Sigge, med min Huckleburryvän. Kom igen Lena, nu ska vi ramla in på något discotek. Jag ska åka till Klubbland för jag har redan varit i alla städer. Och inom mig finns det förhoppningar och regnbågar för både Du och Jag har rockenrollblåa ögon. Kom så går vi och river en vacker dröm.
Jag skall se Håkan Hellström i Lund med Storasyster!! 20/11 2010 så kommer lyckan för hundar som oss.
Fields of gold.
Det är någonting med sättet som Du ler på. Då Jag ser det i dina ögon, ser jag att Du inte är som mitt hjärta. Du är som rock n´ roll i himmelen. Du är Som helvetets gospell. Men ingenting är som det verkar. Lyssna på vad Jag har att säga Dig. Innan Du säger ajdö till Honom. För det Du har, det skulle jag vilja likna vid en väns muskulatur, en annan väns musikalitet, eller en tredjes sexuella abstinens, eller en fjärdes politiska hängivenhet. För det är vissas röster som skall bli hörda. Så lyssna på Din röst. Då det enda som Jag har att säga är en svag viskning. En så svag viskning så att Jag måste komma tätt, tätt intill för att Du skall höra mig genom din eviga dimma.
Because I´m a space cowboy.
För att Jag är en rymd-cowboy.
Och för att Du inte är en rymd-cowboy.
Nu har Jag varit på en resa bestående av kometstoft.
Resan var kanske mer som en dröm än en realitet. Ändå var den just det, realitet. Jag känner redan saknaden i min kropp som sakta men ändå så otroligt säkert växer inom mig. Saknaden är som törnar kring hjärteroten. Resan bestod av främmande länder och hus som luktade av kamomill och sådant där bröd du vet. Bröd som är alldeles nybakat och inte direkt är runda till formen. Bröd som de äter i ett land långt bort från vårat land, Sverige. Denna resa var inte som dom som Du och Jag brukade göra. Jag kan varken sätta fingret på omgivningen eller känslan. Och även om jag nu åter är hemma, känner jag ännu vinden i mitt hår och den sträva känslan i mitt ansikte av saltvattnet. Detta var resan utanför våra drömmar men ändå var den så nära inpå dig och mig.
We know a place where no planes go.
Vi gräver tunnlar genom marken och över träden. Men ändå finns inget där. Det enda som Jag hittar längs vägen är spår efter De som vet vilka Vi är. Dessa spår leder rakt genom Min tunnel. Men Du, snälla. Det är ingen annan här och om Vi gör allt som Vi brukade göra och om Vi byter ut de platser i den gyllene cirkeln där De andra brukade stå. Sedan försöker Vi komma ihåg Deras namn, men Vi har glömt dem. Namnen som Vi brukade kunna. Sedan kan Vi komma ihåg gator och dess gränder. De gränder och gator som brukade tillhöra våra föräldrar och deras vänner. Jag vet att Du inte vill jobba i huset vid stadens slut men flygplanen fortsätter störta ned från himmlen medan stadens siluett rostar i takt med de broar som Vi brände. Du vet att Jag fruktar religionen men om Du har sett döttrarna till staden, då har Du sett Oss.
Så snälla, berätta vad det är Du säger.
Alkoholhalt tjugotvå.
Det är eftermiddag. Inte en enda plikt kallar på Oss. Inte ens den psykiska. Men ändå kallar Vi på varandra. Inom en framtid kallar kvällens festligheter. Dessa är ej av den planerade sorten. Utan en spontanitet. Tänk på ordet. Spontant. Forma sedan Dig själv samt Din omgivning efter det.
Mr. Unicorn.
Bytet.
En gång i tiden var hösten här. Det var Du också. Jag kände Dig. Du var så nära, hudnära. Jag kände Dig. Egentligen inte på det psykiska planet. Men ändå, Du var så så nära och Du kände Mig.Vi kände varandra, så nära, så simpelt. Du närmade dig, liksom bakifrån. Ljudet. Det där speciella ljudet, rakt i Mitt öra helt utan förvarning. PANG! Jag skjöt Dig och vips var Du inte bara Du utan Du var något helt annat. Ett byte.
Och vilket Byte sedan.
Little Doll Of Happiness.
Aldrig ska jag sluta älska bär.
Jag bokstavligt talat skiter i hur folk klagar. Ni som med era uppgivna röster säger "Nej, gör det inte!". Jo. Jag gör det. Och jag fullkomligt älskar det. Det är något jag inte kan undvika, precis som ni inte kan undvika era oundvikliga aktiviteter. Men jag älskar er, den umgängeskrets som på något magiskt sett byggt ett litet bo i mitt hjärta.
Man blir klokare med åren.
All makt åt Tengil, Vår befriare.
All död åt Skorpan och Jonathan, Våra förädare.
Du vet liksom Jag att det här inte kan leda någon vart.
Message from The Dark Side.
Sverige brukade vara ett trevligt land innan det blev otrevligt. Nu för tiden är det fullt av norrmän som klubbar sälar på gatorna och belgier som äter pommesfrittes och våldför sig på småbarnen i garderoberna och pensionärer som lever på pedigreepärl. Och då ska Vi inte tala om dessa göteborgare med sin puttslustiga vitsar och dom där jävla jehovas vittnen.
/Tant Lingon.
Låt Mig berätta om den kärlek som bultar i Mitt bröst.
Du. Du som är som är Min egen. Låt mig berätta. Vänner låt Mig berätta. Berätta den vänskap och kärlek som Jag känner för Dig. Vänskapen som bultar inom Oss. Låt Mig förtydliga Min sorg och saknad efter allt. Nu har sista tåget gått och kvar på perrongen har det lämnat Dig och Mig. Och vänner låt Mig berätta så att Ni kan förstå Min situation. Ta Mina händer och ryck upp Mig ur den ilska som Jag känner gentemot alla utom Dig. Jag måste sluta inbilla Mig, när det enda som Jag känner är Du. Och sluta inbilla Mig att Du är det enda som behövs för att leva. Vänner låt er förundras av hur djupt känslan tränger in i er. Jag vet att Ni har försökt gardera er, men Ni vet även att allt känns bättre i Vår famn. Livet får draga Mig o tango liksom vals, men det rör mig inte ryggen. Bara Jag får vila huvudet mot Vänners hals.
It's getting hot in here.
Jag kan fortfarande känna lukten av första gången vi sågs. Hur skulle jag kunna glömma? Sommarens sista dagar. Sommarens sista sol som fick din panna att glänsa likt smör. Rösterna i bakgrunden. Din röst. Jag lånade ut min blå jacka till dig, en del av
mig till dig. Du slabbade runt i korridorerna och lämnade ifrån dig ett liksom oförglömligt spår. Våra blickar möts. "Hej", "Hej" Du ger mig jackan.
Dyblöt jacka.
Godmorgon kamratskap och dess besynnerliga tillgivenhet.
Det var hemskt, men bara en inre synbild. Men Du, Det är Dig som Jag kommer ihåg. Lyssna på Oss. Då Du åker in till staden i Dina finaste kläder. Jag skulle ropa på Dig. Om Du var mindre som Jag. Ja, då skulle Jag göra det. Drömde Du dina tankar och vaknade upp bekymmersfri förra året? För långsamt, långsamt, långsamt har Du suddat ut konturerna och Du lägger nu märke till detaljerna. Igår reflekterade stockholmshimlen ditt ansikte då Jag inte hade några ursäkter kvar. Men av en outgrundlig anledning vet Du allt om oberoendet. Men det är troligen för att Du är som Jag. Vi ställer simpla frågor utan baktankar. Så som alternativ till att förlora våra sinnen så sover Jag på Ditt golv inatt. Anledningen finns inte. De anledningar som Du har vet Jag ingenting om. För Du röker inte men säger att Du gillar folk som gör just det, röker. Men Jag bryr Mig inte för Vi dansar bort natten då dagen kommer. Dom andra kallar oss egendomliga men Jag bryr Mig inte. Då musiken sjunger sånger om Oss nu när åren har gått. Men Jag bryr Mig inte, Du bryr Dig inte. Antagligen är det därför som Jag kallar på Dig, för att Du är som Jag.
