Vildhäst.
Från andra sidan rummet hör jag ditt skratt. Skrattet som så frenetiskt förföljt mig under fem år tid. Skrattet som på något outgrundligt sett får mig att drömma mig bort till stora gröna vidder. Vidder där vildhästarna lever i en fredlig samexistens, där de galloperar bekymmerslösa, fredliga, utan den minsta vetskap om den bittra omvärlden. Skrattet, ditt speciella, alldeles egna skratt. Jag skulle aldrig kunna förmå mig att säga till dig vad jag tycker. Men du vet nog att jag har mina skäl. Ett sätt att ge, ett sätt att ta. Nu talar du. Du har en speciell klang i rösten, besvärad men ändå vacker på något sätt, en dialekt som jag aldrig hört förrut. Ja, du är ett sällsynt exemplar.
Kom ihåg mig.
Kom ihåg mig.
Kommentarer
Postat av: Anders
Fin blogg! Bra texter
Postat av: Ella
Jag förtår inte riktigt vad ni menar, men det är fint
Postat av: Malin
men det hääär fattar ni väl ändå är för bra för att jag ska kunna koncentrera mig på mina läxor.
Trackback
