Little Doll Of Happiness.
Aldrig ska jag sluta älska bär.
Man blir klokare med åren.
All makt åt Tengil, Vår befriare.
All död åt Skorpan och Jonathan, Våra förädare.
Du vet liksom Jag att det här inte kan leda någon vart.
Message from The Dark Side.
Sverige brukade vara ett trevligt land innan det blev otrevligt. Nu för tiden är det fullt av norrmän som klubbar sälar på gatorna och belgier som äter pommesfrittes och våldför sig på småbarnen i garderoberna och pensionärer som lever på pedigreepärl. Och då ska Vi inte tala om dessa göteborgare med sin puttslustiga vitsar och dom där jävla jehovas vittnen.
/Tant Lingon.
Låt Mig berätta om den kärlek som bultar i Mitt bröst.
Du. Du som är som är Min egen. Låt mig berätta. Vänner låt Mig berätta. Berätta den vänskap och kärlek som Jag känner för Dig. Vänskapen som bultar inom Oss. Låt Mig förtydliga Min sorg och saknad efter allt. Nu har sista tåget gått och kvar på perrongen har det lämnat Dig och Mig. Och vänner låt Mig berätta så att Ni kan förstå Min situation. Ta Mina händer och ryck upp Mig ur den ilska som Jag känner gentemot alla utom Dig. Jag måste sluta inbilla Mig, när det enda som Jag känner är Du. Och sluta inbilla Mig att Du är det enda som behövs för att leva. Vänner låt er förundras av hur djupt känslan tränger in i er. Jag vet att Ni har försökt gardera er, men Ni vet även att allt känns bättre i Vår famn. Livet får draga Mig o tango liksom vals, men det rör mig inte ryggen. Bara Jag får vila huvudet mot Vänners hals.
It's getting hot in here.
Godmorgon kamratskap och dess besynnerliga tillgivenhet.
Det var hemskt, men bara en inre synbild. Men Du, Det är Dig som Jag kommer ihåg. Lyssna på Oss. Då Du åker in till staden i Dina finaste kläder. Jag skulle ropa på Dig. Om Du var mindre som Jag. Ja, då skulle Jag göra det. Drömde Du dina tankar och vaknade upp bekymmersfri förra året? För långsamt, långsamt, långsamt har Du suddat ut konturerna och Du lägger nu märke till detaljerna. Igår reflekterade stockholmshimlen ditt ansikte då Jag inte hade några ursäkter kvar. Men av en outgrundlig anledning vet Du allt om oberoendet. Men det är troligen för att Du är som Jag. Vi ställer simpla frågor utan baktankar. Så som alternativ till att förlora våra sinnen så sover Jag på Ditt golv inatt. Anledningen finns inte. De anledningar som Du har vet Jag ingenting om. För Du röker inte men säger att Du gillar folk som gör just det, röker. Men Jag bryr Mig inte för Vi dansar bort natten då dagen kommer. Dom andra kallar oss egendomliga men Jag bryr Mig inte. Då musiken sjunger sånger om Oss nu när åren har gått. Men Jag bryr Mig inte, Du bryr Dig inte. Antagligen är det därför som Jag kallar på Dig, för att Du är som Jag.
Livet är mänskans bästa tid.
Kan Vi inte ta den andra vägen hem ikväll?
Någonstans mellan barn och knark. Det är där Du hör hemma. Men snälla Du, vänta med att tänka till nästa gång Vi ses. Då Du vaknar utslagen och ensam under lampans intetsägande blickar medan Din berövare går genom parken. Fyll bara i blanketen och Du slipper allt. Allt gentemot Dig själv. Din största fiende. Du. Du har inte färgat håret men har ändå samma känsla. Men på något konstigt och oförklarligt sätt ser Du rakt igenom Mig. För det här är vad Dom säger om om Mig. Så snälla Du, fyll bara i blanketen. Fjorton bokstäver. Fjorton bokstäver och Du kommer att slippa skrapa Dina knän.
Någonstans mella knark och barn. Det är där Du hör hemma.
En tidsresa i presens.
Take a walk on the wild side.
Och egentligen är det okej med mig.
Somna inte osams med dig själv för all del!
Sarkasmens oskyldighet.
Definitionen av spontanitet. Det är Du. Definitionen av Mig. Det är Du.
Så snälla, kom hit så ska Jag förtydliga Min saknad efter Dig.
Detta är definitionen av Oss.
Vi är definitionen av situationskomiken.
The beauti and the beast.
(pappas bröst)
Misstänksamma sinnen.
Och vi satt på gräset som växte i takt med himlen.
Jag borde ta en överdos av självdistans.
Johnny Boy är kung i baren för han skulle aldrig dansa nykter.
MITT UNDER EN SÅDAN JAKT PÅ SYNT HITTAR JAG MITT FYND. JAG DANSAR ALDRIG NYKTER NÅGONGÅNG,ALDRIG INTE EN ENDASTE CHANS. KALLAT UNDANFLYKTER OM DU VILL. MEN UTAN EN ENDA PROMILL STÅR JAG STILL.
Vildhäst.
Kom ihåg mig.
Vi behåller Dina viljor och vinkar Dem glatt adjö på det sista tåget hem.
Jag vill revoltera. Vi vill kriminalisera allt i denna stad. Som om det inte redan är det? Ja, kriminaliserat. För Norden är ändå den finaste delen av detta klot. För Jag vill göra en förändring i vardagen och vara sådär härligt underbart anorlunda. Till helgen tänker vi vara sådana. Kanske inte kriminella, men någonting där mittemellan. Då vinden ska blåsa tvärs genom rummet och göra ditt hår bångstyrigt och alldeles eget. Sedan ska vi vandra alla Stockholms gator och undersöka alla gränder och torg. Någonstans där på vägen ska vi spy upp våra lungor och tankar som vi sedan ska gå tillbaka och plocla upp någongång framåt slutet av maj då sommaren tar vid. Men så länge ska vi lägga dem i rännstenen vid Norrmalmstorg och hoppas på att ingen går förbi och kriminaliserar dem. Men det är ändå det som Dem vill mest av allt.
Hejdå.
Dom säger att de inte får andrum på nära håll. Men det märker Du inte fören då Du vaknar med spritsmak i munnen.
Du har tappat din koncentration, det har nog Jag också. För Jag har bara hunnit med nitton rader och närmare bestämt 249 ord. Dessa ord vilar tungt på skärmen, sagda så många gånger förut, i så många andra texter som inte är skrivna av Mig. Det Jag skriver där är egentligen ingenting som berör varken Mig, Dig eller den som det är ämnat för. För det är endast omformulerade ord som någon annan har skrivit ned innan Mig. Ingenting av det är mina tankar. Det är tankar som någon annan har tänkt, funderat över och låtit dem växa och sedan då tanken var klar. Då har Hon eller Han låtit händerna smeka tangentbordet och tryckt på rätt knappar så att alla nu kan se det. Allt. Helt plötsligt. Så naket. Så öppet. Medan jag sitter och blickar ut över staden alla släckta ljus. Och lyssnar på alla konversationer än en gång. De som Jag hörde männsikornan föra på caféet nere vid torget tidigare idag. Sorgnsa röster som talade om ensamma barn som bär på en intetsägande blick.
Ett vägskäl.
Jag väljer skolans väg.
Hon bär på bär.
Skall hon bli nekad än en gång eller ska det gå vägen?
Åt helvete med kylan, åt helvete med frysgraderna, åt helvete med det vita regnet åt helvete med vintern.
Det är mars. Men det märks inte så värst mycket. Vi gick längs Stockholms hamnar häromdagen. Solen sken då, det var nästan så att Vi lurade oss själva för en stund då vi njöt av årets första glass på trappen som leder upp till Dramaten. Ja, då, för bara någon timme var Vi dumma nog att tro. Tro att vitern skulle vara över. Vår lillebror har gått ut och varken Du eller Jag vet vart han ska. Jag har försökt vara allt på samma gång. Jag har försökt vara både Dig och Mig. Jo, Jag har nog kanske även försökt vara som mannen som bor på andra sidan gatan. Det är kanske därför som Jag har förmågan att glömma bort allt som är bra med Dig och Mig. För Vi ska nu kämpa för en plats i livet, en plats bortom Stockholm och utanför alla gränser. Det är dit Du och Jag ska, där det inte finns några gränser och Vi ska falla från svindlande höjder medan de andra går på skolans eviga lektioner och gör allt det som är innanför gränserna men utanför Våra.
