körsbär i punch

Vi gräver tunnlar genom marken och över träden. Men ändå finns inget där. Det enda som Jag hittar längs vägen är spår efter De som vet vilka Vi är. Dessa spår leder rakt genom Min tunnel. Men Du, snälla. Det är ingen annan här och om Vi gör allt som Vi brukade göra och om Vi byter ut de platser i den gyllene cirkeln där De andra brukade stå. Sedan försöker Vi komma ihåg Deras namn, men Vi har glömt dem. Namnen som Vi brukade kunna. Sedan kan Vi komma ihåg gator och dess gränder. De gränder och gator som brukade tillhöra våra föräldrar och deras vänner. Jag vet att Du inte vill jobba i huset vid stadens slut men flygplanen fortsätter störta ned från himmlen medan stadens siluett rostar i takt med de broar som Vi brände. Du vet att Jag fruktar religionen men om Du har sett döttrarna till staden, då har Du sett Oss. Så snälla, berätta vad det är Du säger.

Det är eftermiddag. Inte en enda plikt kallar på Oss. Inte ens den psykiska. Men ändå kallar Vi på varandra. Inom en framtid kallar kvällens festligheter. Dessa är ej av den planerade sorten. Utan en spontanitet. Tänk på ordet. Spontant. Forma sedan Dig själv samt Din omgivning efter det. Mr. Unicorn.

En gång i tiden var hösten här. Det var Du också. Jag kände Dig. Du var så nära, hudnära. Jag kände Dig. Egentligen inte på det psykiska planet. Men ändå, Du var så så nära och Du kände Mig.Vi kände varandra, så nära, så simpelt. Du närmade dig, liksom bakifrån. Ljudet. Det där speciella ljudet, rakt i Mitt öra helt utan förvarning. PANG! Jag skjöt Dig och vips var Du inte bara Du utan Du var något helt annat. Ett byte. Och vilket Byte sedan.